Begravning

Idag begravde vi farmor. Hon dog tidigare i somras efter att ha fått återfall av hudcancer. På bara några månader spred sig den elakartade formen till såväl lungor som tarmar och levern. Farmor tynade bort under dessa månader och på slutet var det inte mycket kvar av den "glada, tjocka tant" som hon alltid var.

Jag är idag glad att jag orkade besöka henne på sjukhuset bara en vecka innan hon dog. Det var en mycket liten väldigt gammal tant som låg i sjukhussängen men när vi pratades vid så hörde jag i alla fall att det var farmor. Hon sade sig inte ha ont, men smärta är ju något subjektivt och farmor har upplevt en del under sitt liv så jag undrar över hur ont hon egentligen hade.

Begravningen var otroligt vacker. Eftersom begravningen ägde rum nästan två månader efter farmors bortgång så var det en urnbegravning med efterföljande urnsättning. Det var första gången jag varit med vid själva jordfästningen vilket jag kände var väldigt skönt för mig.

En av mina systrar tyckte det ar jobbigt eftersom det gick så lång tid mellan farmors död och begravningen eftersom hon inte kunde släppa sorgen. För mig har det varit en tid då jag istället kunnat bearbeta sorgen och jag har känt att jag har fått tid till eftertanke, reflektion och tid att minnas farmor och vad hon betytt för mig.

Farmor har under min levnad alltid varit religiös. Jesus, Maria och änglar var en del av farmors och farfars hus. Farmor målade dessutom två tavlor som jag alltid tyckt så mycket om - den ena med Jesus som vuxen och den andra med Maria och Jesusbarnet. Maria och Jesusbarnet hänger numera hemma hos mig. Farmor målade den samma år som jag är född och trots att jag inte är religiös så har den ett stort affektionsvärde för mig.

Farmor vilar intill farfar och jag hoppas för hennes skull att hon numera vandrar i himmelriket tillsammans med Gud, Jesus och alla änglar.

Vila i frid farmor och tack för allt!

Tips om föreläsning ikväll...

Arkitekter utan gränser - Stockholms lokalgrupp arrangerar ikväll torsdag:

"Sustainable architecture - what is it?"

Föreläsning av professor Tom Woolley.

Torsdagen 31 mars kl 18-20 i Samhällsplanerings seminarierum, KTH,Drottning Kristinas väg 30, 1 tr.

Tom Woolley is a pioneer of sustainable architecture in the UK. He was one of the founders of the “Renewable Building” organisation in the UK. He is at present a consultant for Rachel Bevan Architects and a Visiting Professor of Architecture at the Centre for Alternative Technology Graduate School of the Environment in Northern Ireland.

He was the editor of the Green Building Handbook and author of Natural Building (Crowood Press) and Hemp and Lime Construction (BRE/HIS Press). He is a member of the Board of ARC-PEACE and Scientists for Global Responsibility in the UK.

iPad 2, pappor etc

Vilken lycka... Jag har införskaffat en iPad 2. Den är jättesöt även om jag känner att jag gått på hypen av Appleprodukter! Iförrgår fick jag även en iphone på jobbet. Tyvärr kunde jag inte börja använda den på en gång eftersom Telenor inte skickat med de nya simkorten. Skryt, skryt...

Över till något helt annat.

Igår träffade jag en gammal bekant från studietiden. Det visade sig att han gått och blivit pappa. Inte så konstigt kanske ni tänker MEN till saken hör att han är en ensamstående, homosexuell man väl över 40! Min bekante har lyckats med konsten att få adoptera från utlandet som ensamstående, homosexuell man över 40 och dessutom via en av adoptionsförmedlingarna i Sverige som titt som tätt uttalar sig negativt om homosexuella och adoption.

Jag blev verkligen glad för min bekantes skull och tårögd av hans historia. Processen hade tagit nästan tre år innan han förra året blev sammanförd med sin nya son. Min bekante hade efter en längre tid i adoptionskön meddelat att han även var intresserad av att adoptera ett äldre barn som kunde ha mindre medfödda skador eller handikapp. Det min bekante var intresserad av var att bli pappa och kunna ge ett gott hem till någon som behövde det.

Jag tror verkligen att han är en bra pappa! Han sken verkligen upp när han pratade om sin son och berättade både länge och väl om honom - ni vet så där ingående och stolt som bara föräldrar kan... Sonen var runt fyra när han kom till Sverige och pratade då givetvis ganska bra på sitt hemspråk. Min bekante berättade dock att han snabbt lärde sig svenska och att han efter ett tag inte ville prata sitt hemspråk längre. Min bekante vill dock att han ska ha kvar en del kunskap om var han kommer ifrån och inte tappa sitt första språk så han låter en väninna från samma land hälsa på för att prata och leka med sonen.

Min bekante var också väldigt nöjd med hur han behandlats av socialkontoret som gjorde hemutredningen i den kommun där han bor. De hade skött sig exemplariskt och han kände ett enormt stöd från dem under hela processen.