S U S H I

Begravning

2011-08-12T22:45:00.000+02:00

Idag begravde vi farmor. Hon dog tidigare i somras efter att ha fått återfall av hudcancer. På bara några månader spred sig den elakartade formen till såväl lungor som tarmar och levern. Farmor tynade bort under dessa månader och på slutet var det inte mycket kvar av den "glada, tjocka tant" som hon alltid var.

Jag är idag glad att jag orkade besöka henne på sjukhuset bara en vecka innan hon dog. Det var en mycket liten väldigt gammal tant som låg i sjukhussängen men när vi pratades vid så hörde jag i alla fall att det var farmor. Hon sade sig inte ha ont, men smärta är ju något subjektivt och farmor har upplevt en del under sitt liv så jag undrar över hur ont hon egentligen hade.

Begravningen var otroligt vacker. Eftersom begravningen ägde rum nästan två månader efter farmors bortgång så var det en urnbegravning med efterföljande urnsättning. Det var första gången jag varit med vid själva jordfästningen vilket jag kände var väldigt skönt för mig.

En av mina systrar tyckte det ar jobbigt eftersom det gick så lång tid mellan farmors död och begravningen eftersom hon inte kunde släppa sorgen. För mig har det varit en tid då jag istället kunnat bearbeta sorgen och jag har känt att jag har fått tid till eftertanke, reflektion och tid att minnas farmor och vad hon betytt för mig.

Farmor har under min levnad alltid varit religiös. Jesus, Maria och änglar var en del av farmors och farfars hus. Farmor målade dessutom två tavlor som jag alltid tyckt så mycket om - den ena med Jesus som vuxen och den andra med Maria och Jesusbarnet. Maria och Jesusbarnet hänger numera hemma hos mig. Farmor målade den samma år som jag är född och trots att jag inte är religiös så har den ett stort affektionsvärde för mig.

Farmor vilar intill farfar och jag hoppas för hennes skull att hon numera vandrar i himmelriket tillsammans med Gud, Jesus och alla änglar.

Vila i frid farmor och tack för allt!

Tips om föreläsning ikväll...

2011-03-31T11:03:00.000+02:00

Arkitekter utan gränser - Stockholms lokalgrupp arrangerar ikväll torsdag:

"Sustainable architecture - what is it?"

Föreläsning av professor Tom Woolley.

Torsdagen 31 mars kl 18-20 i Samhällsplanerings seminarierum, KTH,Drottning Kristinas väg 30, 1 tr.

Tom Woolley is a pioneer of sustainable architecture in the UK. He was one of the founders of the “Renewable Building” organisation in the UK. He is at present a consultant for Rachel Bevan Architects and a Visiting Professor of Architecture at the Centre for Alternative Technology Graduate School of the Environment in Northern Ireland.

He was the editor of the Green Building Handbook and author of Natural Building (Crowood Press) and Hemp and Lime Construction (BRE/HIS Press). He is a member of the Board of ARC-PEACE and Scientists for Global Responsibility in the UK.

iPad 2, pappor etc

2011-03-26T09:19:00.001+01:00

Vilken lycka... Jag har införskaffat en iPad 2. Den är jättesöt även om jag känner att jag gått på hypen av Appleprodukter! Iförrgår fick jag även en iphone på jobbet. Tyvärr kunde jag inte börja använda den på en gång eftersom Telenor inte skickat med de nya simkorten. Skryt, skryt...

Över till något helt annat.

Igår träffade jag en gammal bekant från studietiden. Det visade sig att han gått och blivit pappa. Inte så konstigt kanske ni tänker MEN till saken hör att han är en ensamstående, homosexuell man väl över 40! Min bekante har lyckats med konsten att få adoptera från utlandet som ensamstående, homosexuell man över 40 och dessutom via en av adoptionsförmedlingarna i Sverige som titt som tätt uttalar sig negativt om homosexuella och adoption.

Jag blev verkligen glad för min bekantes skull och tårögd av hans historia. Processen hade tagit nästan tre år innan han förra året blev sammanförd med sin nya son. Min bekante hade efter en längre tid i adoptionskön meddelat att han även var intresserad av att adoptera ett äldre barn som kunde ha mindre medfödda skador eller handikapp. Det min bekante var intresserad av var att bli pappa och kunna ge ett gott hem till någon som behövde det.

Jag tror verkligen att han är en bra pappa! Han sken verkligen upp när han pratade om sin son och berättade både länge och väl om honom - ni vet så där ingående och stolt som bara föräldrar kan... Sonen var runt fyra när han kom till Sverige och pratade då givetvis ganska bra på sitt hemspråk. Min bekante berättade dock att han snabbt lärde sig svenska och att han efter ett tag inte ville prata sitt hemspråk längre. Min bekante vill dock att han ska ha kvar en del kunskap om var han kommer ifrån och inte tappa sitt första språk så han låter en väninna från samma land hälsa på för att prata och leka med sonen.

Min bekante var också väldigt nöjd med hur han behandlats av socialkontoret som gjorde hemutredningen i den kommun där han bor. De hade skött sig exemplariskt och han kände ett enormt stöd från dem under hela processen.

Tänkvärt

2011-03-24T07:11:00.000+01:00

I tisdags var jag på en workshop där vi arbetade med framtidsscenarier för utvecklingen av kommunen där jag arbetar. Under den inledande presentationen som leddes av två trendanalytiker. De pratade en hel del om att skapa "minnen från framtiden" och hade en metod där fyra scenarier bearbetades för att visa hur framtiden kunde te sig. När de beskrev modellen tog de upp exemplet Irakkriget - därefter drog de upp två korsande axlar i ett diagram och fick på så vis 4 olika rutor som beskrev fyra olika scenarier. Axlarna gick från kortvarigt krig till utrdaget krig och liten spridning till stor spridning geografiskt. USA planerade för ett snabbt krig med liten spridning medan Saddam planerade för minst två scenarier - dels ett långvarigt guerillakrig med liten spridning men framför allt för ett långvarigt krig med stor spridning (ett WWIII). Bush utropade sig själv som segrare redan två månader efter den initiala attacken - men se bara hur det har gått... Kriget pågår fortfarande och nu har oroshärdar följt och idag är det stridigheter i Afghanistan och nordafrika och Obama som gick till val som fredspresident är idag inblandad i fler krig än sina föregångare Bush Sr och Bush Jr.

Intressant?

Bye, bye T! Hello T!

2011-03-13T09:06:00.002+01:00

Efter drygt tio år som konsult har jag beslutat mig för att pröva lyckan på andra sidan - jag har tagit en anställning på en kommun. Även fortsättningsvis kommer min titel vara landskapsarkitekt men mina arbetsuppgifter kommer nu förflyttas från att huvudsakligen vara konsulterande landskapsarkitekt till att bli projektledare, beställare och "expert".

De senaste fyra åren, på ett företag med ambitionen att bli "nordens ledande arkitektföretag", har varit både intressant och utvecklande men även tungt och omvälvande. Ett starkt expansivt företag har varit en bra plats att knyta många intressanta kontakter och lära känna och få arbeta med kompetenta medarbetare i stora intressanta projekt.

Samtidigt som jag byter jobb kommer jag också att starta ett eget bolag för att även fortsättningsvis kunna vara konsulterande landskapsarkitekt. Kanske är jag inte helt beredd att lämna konsultvärlden bakom mig - även om jag är väl medveten om att min verksamhet i bolaget inte får konkurrera med mitt arbete på kommunen.

Ett år

2010-12-17T23:26:00.005+01:00

Drygt ett år har gått sedan mitt sista blogginlägg - helt otroligt. Tiden har flugit iväg och året som gått har varit väldigt omvälvande både privat och i mitt yrkesliv.

Under året har två intressanta projekt byggts - entrén till Sabbatsbergs sjukhus och entrétorgen till Fotografiska. Båda projekten omfattar en relativt liten area men har trots detta ändå både varit komplexa och lärorika. På torget intill Fotografiska tronar Dan Wolgers skulptur Torso platsen.

Jag har under året också varit med och kammat hem Europas störsts sjukhusprojekt som konsult åt Skanska. Projektet fortsätter nu och vi arbetar vidare med fördjupade program- och systemhandlingar där jag sitter som ansvarig landskapsarkitekt. Under nästan sex månader satt vår grupp hos Skanska i Solna men fick efter sommaren flytta tillbaka till Slussen. Våra arkitekter satt kvar hos Skanska till oktober innan de flyttade till ny lokal i Vasastan i början av november. Vi landskapsarkitekter kommer flytta till projektlokalen i januari.

Tre studieresor har det blivit inom tjänsten i år den första gick till Tyskland tillsammans med ett belysningsföretag och den andra med kontoret till London och den tredje till Oslo.

Privat så har jag hunnit med att resa till Hawaii under vintersemestern, bila till Italien i somras där vi badade, vandrade och åt god mat. Som sista resa för året så åkte vi på en weekend till Milano nu i december. I somras bytte vi också fasad och fönster på huset.

Stadsmiljöpris till ytterligare en landskapsarkitekt

2009-11-03T07:48:00.001+01:00

Kul att se att ytterligare en landskapsarkitekt, Marianne Lind, fått Uppsalas stadsmiljöpris. Det är bara att gratulera!

Yes till fler spårvägar!

2009-10-28T20:04:00.007+01:00

Stockholms handelskammare är på krigsstigen - de vill inte ha spårvagnar i stan. Det kostar för mycket säger de. De vill hellre att SL lägger pengarna på att bygga ut tunnelbanan, eller?

Stockholms handelskammare har länge drivit frågan om att bygga ut förbifart Stockholm, Norra länken och österleden. Biltrafik är deras modell eller i alla fall fram tills dess att besluten om två av dessa tre projekt tagits.

Nu när staden och SL äntligen kommit fram till ett relativt snabbt och billigt sätt att öka kapaciteten i kollektivtrafiken så sätter sig handelskammaren på tvären. Spårvägen kostar enligt handelskammarens beräkning ca 1,0 miljoner kronor/meter (enligt SL är kostnaden betydligt lägre).

Förbifart Stockholm är beräknad till ca 27 miljader och är 21 km lång - det ger ett meterpris på 12,8 miljoner kronor/meter väg. Varför har inte handelskammaren uppmärksammat denna kostnad utan snarast stått på barrikaderna för en ny motorled runt Stockholm?

Jag är inte skeptiskt till utbyggnad av tunnelbanan och jag kan se fördelar med förbifarten och med norra länken men jag måste säga att handelskammarens retorik i fråga om cityspårvägen är helt obefogad.

Visst är kapaciteten för tunnelbana större men kostnaden och den kortare byggtiden för spårvägen uppväger i min mening spårvägens mindre kapacitet. Dessutom räcker pengarna till att bygga fler spårvägar och kan man minska på kostnaderna för förbifart Stockholm med ca 3 miljarder så räcker pengarna även till att bygga ut tunnelbanan till Karolinska sjukhuset.

En spårväg tillför både den urbana miljön liv och rörelse samtidigt och det är som passagerare lätt att hoppa på och av spårvagnen och därmed göra fler och kortare turer.

Så fram för fler miljövänliga, lättanvända och snabba spårvägar!

Stockholm får en ny skyline - igen

2009-10-28T19:49:00.003+01:00

Herzog & de Meuron ska enligt en artikel i Svd få äran att förändra Stockholms skyline. Deras 170m höga skrapa kommer synas från hela Stockholm eftersom den gasklocka skrapan ska ersätta endast är 90m. Finansborgarrådet Sten Nordin och stadsborgarådet Kristina Alvendal är lyriska - äntligen en byggnad som ska sätta deras namn på kartan!

Arkitekternas vackra perspektiv saknar helt slagskuggor och speciellt vinterbilden lämnar mycket att önska gällande hur skuggorna faller under vinterhalvåret.

Jag undrar hur livet kommer att te sig för de som kommer flytta in i Norra Djurgårdsstaden nedanför skrapan - byggnader på ca 6-8 våningar som dessutom ligger nedanför den kulle som skrapan kommer stå på. Är detta verkligen god stadsbyggnad där hänsyn tas boende- och stadsmiljö? Visa solstudierna hur skuggorna faller över året!

Jäklar vad jag inte är YIMBY i detta fall!

Gissa arkitekten!?!

2009-10-23T18:32:00.020+02:00

Igår presenterade Svd med flera de fem tävlingsförslagen från de inbjudna arkitektkontoren som fått äran att tävla om ett nytt krematorium vid världsarvet Skogskyrkogården i Stockholm. Det är fem mycket välrenommerade arkitektkonstellationer som bjudits in att lämna in förslag:

- Caruso St John Architects LLP, England (mest kända i Sverige för sin omdaning av Stortorget i Kalmar)

- White arkitekter AB, Sverige (Sveriges största arkitektkontor och som senast vann tävlingen om Southend-In-Sea i England.)

- BIG ApS , Danmark och Topotek 1, Tyskland (Två nu väldigt hippa kontor och en konstellation som tidigare bland annat vunnit en tävling om IBA i Hamburg)

- Johan Celsing arkitektkontor AB, Sverige och Müller Illien Landschaftarchitekten, Schweiz (Celsing vinnare av RAÄ:s nya byggnad i Visby med stor kompetens och mycket att leva upp till)

- Tadao Ando Architect & Associates, Japan och KacicLidén Landscape Architect, Italien (Tadao Ando - en av världens i min mening främsta arkitekter med otaliga byggnadsverk i bagaget)

Genom att ha gått igenom bidragen lite snabbt så tänkte jag försöka mig på en kvalificerad gissning på vem som står bakom vilket bidrag. Om det nu skulle visa sig att jag har rätt (gud förbjude) så vill jag bara påpeka att jag inte har fått någon som helst information om bidragen och deras upphovsmän.

De fem förslagen är:

1. Vid gläntan - White

Min gissning är att White ligger bakom detta bidrag. Förslaget är väl genomarbetat. Presentationen mycket professionell och bearbetad men samtidigt väldigt svensk i sin framtoning. Byggnaden och den anslutande marken är välintegrerade i terrängen och känslan som förslaget förmedlar vittnar om en stor kännedom/kunskap eller insikt i hur vi svenskar känner för naturen och hur svenska arkitekter förhåller sig till platsen och platsens identitet.

2. Columbarium - Caruso

Det här förslaget är inte ritat av en svensk arkitekt - eller det hoppas jag i alla fall. Byggnaden är som en främmande fågel på Skogskyrkogården och påminner om något hämtat ur Sagan om ringen - huset ser ut som en blandning mellan ett hus hämtat från Fylke och Vattnadal eller som en pastisch på Swedish Grace.

Presentationen är väldigt osvensk i sin framtoning och jag får känningar åt något brittiskt.

Markmaterial och växtval skvallrar om att förslagsställarna inte helt känner till den svenska floran. Fondväggen i hallen är väldigt vacker. Landskapsarkitekturen är i stort sett obefintlig. Vägdragningar och markanpassningar är oinspirerande och klumpigt redovisade.

3. Sten i skogen - Celsing/Müller Illien
Texten - full av platityder, de handjagade skisserna - typiska efterkonstruktioner ritade av en arkitekt som inte kan släppa pennan - "bara för att de datorritade bilderna är för stela" tillsammans med de ingående materialbeskrivningarna och materialvalen i byggnaden skvallrar om att det är en äldre arkitekt, troligen svensk, som hållit i tyglarna.

Presentationen känns tråkig och är ganska taffligt utförd med en oinspirerad situationsplan och vandrande lik i perspektiven.

Växtvalet (blåbär och ljung) och beskrivningen av markbeläggningarna med fogar som blir allt bredare visar på en bristande förståelse om svenska ståndorter och tillgänglighetskrav. Att återanvända på platsen bruten sten som markbeläggning är väl optimistisk.

4. Skogsskimmer - BIG APS/Topotek

Fruktansvärt ful situationsplan - den är svårtläst, ostrukturerad och väldigt "arkitektig" eller ska jag säga "svår". Förslaget verkar bygga på att spara så många träd som möjligt vilket gör att huset känns som en schweizerost med alla sina utstansade hörn. Jag tänker hålslag.

Språkbruket tyder på att texten inte är skriven på svenska i orginal. Hela förslaget känns väldigt konceptuellt och tankarna kring att väva in byggnaden i skogen känns väldigt krystade, t.ex står träd kvar ovanpå teknikutrymmena i källarplan.

Perspektiven känns väldigt osvenska med munkar och fotomodeller som vandrar omkring i rum som påminner om bunkrar med sina högt sittande fönster som förhindrar utblickar ut i skogen.

Jag saknar också känslan för hur man angör platsen. Varför tas man som besökare inte omhand förrän man stigit in i byggnaden?

5. Gläntan - Tadao Ando/KacicLidén

Den här presentationen andas på något vis asiatisk elegans, manga och anime. Det är inte bara för de små japanska personerna som vandrar omkring i perspektiven utan bildernas skimmer, färgsättning och ljus är väldigt japanskt.

Byggnaden är helt integrerad i terrängen vilket är väldigt typiskt för Tadao Ando och vägen till byggnaden är minst lika viktig som byggnaden självt.

Förslagets styrka ligger i hur man förhåller sig till landskapet, Skogskyrkogården och dess arkitektur och arkitekter och det visar på ödmjukhet och en otrolig integritet från förslagsställarna.

Så hur många rätt får jag?

EDIT: Jag är tydligen inte den enda som ägnar mig åt gissningslekar, även Arkitektur och Kritik spekulerar vem som gjort vad.

Rödkål, rosa bänkar och andra trivialiteter

2009-10-16T22:19:00.017+02:00

Härom veckan lyssnade jag på Martin Rein-Cano från tyska Topotek. På ett ganska respektlöst men väldigt befriande sätt arbetar de med att omdefiniera vår föreställning om vad en trädgård är och vad trädgårdsdesign innebär. Martin Rein-Cano anser sig hålla på med trädgårdsarkitektur - inte landskapsarkitektur och för honom är det trädgården - det av människan skapade uterummet som är det viktiga.

R-C inledde föreläsningen med att visa exempel på klassiska trädgårdsanläggningar såsom den engelska romantiska landskapsparken (Stourhead), den strama barockanläggningen (Versailles) och vilka element i dessa parker som han ansåg viktiga för sitt arbete med trädgårdar.

Stora delar av föreläsningen handlade om projekt av mer tillfällig karaktär men ett par av projekten var väldigt intressanta och den metod som Topotek arbetar med var väldigt inspirerande och verkade vara väl utvecklad.

R-C tryckte mycket på vikten av "associationen" som verktyg i sitt arbete att beskriva och fördjupa ett koncept och en idé både för sig själv och för sin beställare och andra inblandade i projektet.

Som exempel nämnde R-C upprustningen av slottsparken i Wolfsburg, Tyskland där Topotek bland annat använde sig av rödkål som associativt objekt. Detta för att påvisa vilka tillägg och förändringar som skulle behövas i parken för att göra den tillgänglig och mer intressant för stadens innevånare av idag.

Tilläggen stärker slottsparkens befintliga struktur och grundelementen hämtas ur den historiska parkens språk.

Form, material och färgsättning är dock helt moderna och tillför parken en ny dimension och lyfter den in i 2000-talet.

Genom att strikt följa det koncept som beställare och arkitekt kommit överens om i början av processen så är det lättare för arkitekten att driva det arkitektoniska uttrycket och "försvara" sina idéer när meningsskiljaktigheter och konflikter uppstår i projekteringsskedet menar R-C. Konceptet blir ett slags designkontrakt som upprättas tillsammans och som man sedan skriver under på.

I Wolfburgs projektet gav bland annat rödkålen en färgskala till projektet som Topotek använde sig av vid färgsättning av nya byggda element, utrustning och lekredskap.

Den nya färgskalan signalerar klart och tydligt att de nya elementen inte är en del av den historiska anläggningen utan ett tillägg gjort i modern tid men som knyter samman och förenar parken och ger den ett eget uttryck som särskiljer den från andra parker och omgivande landskap - färgskalan bidrar till att avgränsa anläggningen och skapa ett sammanhållet rum, en trädgård.

I ett av sina senaste projekt "Superkilen" - en ny park i Köpenhamn, så arbetar Topotek med att lyfta in triviala saker från världens alla hörn för att och på så sätt skapa en smältdegel som avviker från den annars så homogena miljö som staden alltför ofta uttrycker och där de som bor och vistas där dvs människor från alla delar av världen kan känna sig hemma. Platsen får ett brokigt intryck men med en alldeles egen identitet där lyktstolparna är hämtade från Storbritannien, bänkarna från Belgien, vattenspel från Marocko, andra trädgårdselement från Kina och Japan osv. Trivialiteterna som i sin egna miljö t.ex. en standard stolpe från England får i sitt nya sammanhang ett egenvärde enligt R-C.

In the dark

2008-01-31T18:00:00.000+01:00

Newly made the sheets are stale as stone of starch and as I lie I feel the chills of March. The beds are cutting claws in open space. My floor is covered with stuff -- a stricken craze. I cannot see what’s underneath the pile. I start to search the mess I’ve made and while I try to find the text I crave, the ancient dust performs a smoggy rave. The dried up roses in an opaque glass bring scents of laughing days so aged and passed.

My dearest friends are spread across the walls and next to me a piece of him that calls and cries for me to come to him anew. “Tomorrow comes as sure as life is true,” he said, but yet I cannot see beyond today. I loved myself into this bond, to be adjoined and not forlorn and lone. I dwell inside a sentimental zone. I choke, I spit, I spew and suffocate on air so thick and full that dust mice mate. I stand by mirrored glass and stare into my soul, as if I scream, “Beware!” “Of what?” my ego too naively asks. A question I cannot solve or unmask.

Lite stolt...

2008-01-07T19:39:00.002+01:00

Jag var på mitt förra jobb i fredags och hälsade på eftersom jag hade lite tid innan jag skulle på ett möte i huset bredvid. Konstigt nog var det lika kul att träffa dem igen - eller det kanske inte är så konstigt eftersom det inte berodde på mina arbetskamrater att jag bytte jobb. Vi hade alltid kul tillsammans.

Vi pratade lite strunt och sedan visade M mig ett tryckt exemplar av ett av de sista uppdragen jag jobbade med innan jag slutade, nämligen en handbok åt Naturvårdsverket med det eminenta namnet Friluftsanordningar - en vägledning för planering och förvaltning.

Boken är på drygt 170 sidor varav ungefär hälften består av illustrationer som mestadels jag har gjort! Under arbetets gång så såg jag endast sett boken i form av lågupplösta pdf:er vilka alla har varit en besvikelse och jag har skämts över att ha gjort illustrationerna till en sådan tafflig produkt. Men nu såg jag slutprodukten och min illustrationer såg verkligen bra ut! Kul tyckte jag och blev lite småstolt. Synd bara att vi inte fick göra layouten också.

(Obs! bilderna intill har inget med boken att göra utan är del av ett tävlingsförslag kring Skuleskogens entréer som vi tyvärr inte vann)

Nostalgitripp

2008-01-04T21:21:00.000+01:00

I våras fick jag ett äkta handskrivet brev från en gammal kär vän som jag inte har haft kontakt med på väldigt länge. Hon ville att vi skulle träffas - och så blev det.

Tyvärr dröjde det sedan en halvår innan vi träffades igen. Om jag ska skylla på något så får det väl bli att vi båda bytte jobb, åkte på semester och hade... yada-yada-yada. I alla fall så träffades vi igen och lunchade tillsammans strax innan jul.

Åsa - som hon heter var helt klart en av mina allra käraste vänner under gymnasietiden. Tyvärr flyttade hon först till Tidaholm för att läsa och sedan vidare till Malmö för att bli industridesigner medan jag stack till Uppsala för att bli landskapsarkitekt.

Varför vi kom ifrån varandra vet jag inte? Delvis berodde det säkerligen på avståndet men också att våra liv fortsatte åt olika håll. Åsa fortsatte att utveckla sitt intresse för spel i alla dess former och gjorde det en del till sitt yrkesliv medan jag var en sökare och lät under studietiden andra intressen spela allt större roll - teatern, spexen och kåren.

När vi satt där vid lunchen slog det mig att Åsa fortfarande samma unga, sprudlande, kreativa men något svårmodiga själ som fortfarande brinner för sina passioner - alltid en perfektionist - och visst kan hon vara svart (allt som oftast), cyniskt (när det faller henne in) och självupptagen (ibland) - men det var fortfarande samma gamla Åsa.

Om jag då ska reflektera över mig själv så är i alla fall ett säkert och det är att jag har insett att jag har blivit tråkig - riktigt tråkig.

Av de mejl Åsa skickat så har jag insett att hon bloggar. Och det var efter att jag läst en del av det hon skrivit som jag bestämde mig för att det var dags att ta upp mitt skrivande igen (voila en blog)...

Under vår andra lunch sköljde minnen från gymnasietiden över mig när (och gör så även nu när jag skriver detta). Jag vet att jag var lycklig då! Visst är jag lycklig nu också, men då var det första gången som jag verkligen var lycklig.

Det var vi (Åsa, Jim, Lars, Bea & Dea, Lotta och Mattias) - Döda Karaktärers Sällskap, mot världen (kliché, kliché)!!! Och tillsammans med dem har jag upplevt några av de mest spännande, underbara, fantastiska stunder i mitt liv... och jag saknar dem.

Ett av mina allra gladaste minnen är när vi åkte till Kinnekulle och hade picknick vid Munkängarna. Det var underbart sommarväder. Det var varmt (fast inte så där ohyggligt varmt som den sommaren vi var tvungna att bada nattetid eftersom det var för varmt dagtid). Vi hade fotograferat en hel del den dagen men det var vid picknicken det hände. Det var någon gång sen eftermiddag eller tidig kväll och vi hade underbart roligt. Jag kommer inte ihåg varför eller vad det var som sporrade oss men vi fick en otrolig skrattattack. Vi kunde inte sluta skratta och så fort någon överhuvudtaget yttrade något så satt skrattsalvorna igång på nytt. Det måste ha pågått minst en halvtimme. Det var helt hysteriskt!

Hursomhelst dyker plötsligt en mycket udda figur upp - Puck -tagen direkt ur en Midsommarnattsdröm av Shakespeare. Han är mycket förgrymmad och ber oss bestämt (inte speciellt vänligt) att gå någon annanstans eftersom vi stör deras teateruppsättning genom vårt skrattande. Tyvärr hjälper detta inte situationen speciellt mycket men hysteriskt skrattandes går vi därifrån.

En skrattorgie av detta slag har sällan tidigare skådats och kommer så ej troligen heller skådas.

Usch vad man kan bli nostalgisk av bloggar, luncher och annat...

Små hinder, stora konsekvenser – en fråga om tillgänglighet

2007-12-31T14:35:00.000+01:00

Ibland kan till synes små hinder som en trottoarkant eller en felplacerad lyktstolpe medföra stora olägenheter för en stor del av befolkningen – den del som lider av ett funktionshinder av något slag. Flertalet kommer när de blir äldre drabbas av försvagad syn, försämrad rörelseförmåga och nedsatt hörsel, andra bär sina funktionshinder genom hela livet. I en jämlik värld krävs även en jämlik fysisk miljö, en tillgänglig miljö. Stockholm är en av de kommuner där man satsar stora summor på att handikappanpassa staden. Men vad innebär det att staden blir tillgänglig och vad bör man som planerare och gestaltare tänka på?

Stockholm stad har efter ”Ytterstadssatsningen” bytt inriktning och fokuserar idag på de funktionshindrade. Tillgänglighet är det nya ledordet och 1999 var året då arbetet med att göra Stockholm till världens mest handikappvänliga stad satte fart.

Trots att handikappfrågor diskuterats livligt i staden sedan slutet av 80-talet och att Stockholm Stads kommunfullmäktige redan 1987 godkänt ett program för handikappanpassning av utemiljön, så dröjde det ända fram till 1999 innan de behövliga resurserna ställdes till förfogande. Gatu- och fastighetsnämnden beslutade att under två år avsätta 100 miljoner kronor per år för att göra det möjligt för funktionshindrade att leva på jämlika villkor med människor utan funktionshinder.

Genomförandet lades främst på gatu- och fastighetskontoret och arbetet går under namnet ”Tillgänglighetsprojektet”. Hela kontoret är engagerat men en mindre grupp under ledning av Lars Cedergrund och Ingegerd Forss har huvudansvaret när det gäller fördelning av resurser. Målsättningen med projektet är att den yttre fysiska miljön och de lokaler som gatu- och fastighetsnämnden äger och förvaltar senast 2010 skall vara tillgänglig för alla.

Parker, torg och gaturum inventeras och iordningställs efter hand. Vid nyprojektering diskuteras tillgänglighetsfrågorna från början och stadsdelsförvaltningar och handikappråd får en mer naturlig del i processen. Ett problem som ständigt dyker upp är dock vad som skall prioriteras och vad händer när det finns pengar till nyprojektering och ombyggnation men inte till skötsel och underhåll?

En definition av begreppen handikapp och funktionshinder kan vara lämplig. Enligt Hjälpmedelsinstitutet är ett funktionshinder en begränsning av en persons funktionsförmåga till följd av en fysisk eller psykisk skada. Ett handikapp är den begränsning som funktionshindret innebär i det dagliga livet, till en följd av brister i den fysiska miljön eller p.g.a. den rådande samhällsstrukturen. En tillgänglig miljö innebär alltså att personer med funktionshinder kan använda miljön på samma villkor som personer utan funktionshinder. Ju tillgängligare miljö, desto färre blir handikappade.

När man vill göra utemiljön tillgänglig för alla kan man utgå frän att titta på de olika funktionshinder som finns och vilka särskilda krav de ställer på den fysiska miljön. Vid en närmare granskning utkristalliseras ganska snabbt fem grupper av funktionshindrade – rörelsehindrade, synskadade, hörselskadade, allergiker och astmatiker samt personer med utvecklingsstörningar. Varje grupp ställer egna krav på handikappanpassning och några grupper har ibland helt motsatta behov. För att ta några exempel så kräver rörelsehindrade i rullstol eller med rullator svaga lutningar, små eller inga kanter samt reglage och knappar i någorlunda höjd. Underlaget är också viktigt. Rullgrus och kullersten innebär stora svårigheter för rörelsehindrade. Synskadade däremot behöver ledstråk i form tydligt markerade stolpar, taktila plattor, räcken och höga trottoarkanter för att bättre kunna orientera sig. Buller liksom icke avbländade belysningsarmaturer är exempel på företeelser som försvårar för synskadade.

I arbetet med att handikappanpassa Stockholm blev samtliga parker och lekparker i Enskede/Årsta inventerade under försommaren 2000. Ett av de stora problemen som uppdagades var bristen på skötsel och underhåll. Ytor och lekredskap som från början var handikappanpassade hade p.g.a. bristande underhåll blivit otillgängliga. I några av de projekt som startat vid gatu- och fastighetskontoret har handikappfrågorna först kommit in i ett senare skede av planeringen. Resultatet har inte låtit vänta på sig med halvhjärtade lösningar, bristande funktion och form och svårskötta parker.

För att få en tillgänglig miljö är det viktigt att ha en helhetssyn, minimikraven som finns nedtecknade bör följas och man skall tänka efter före. Arkitekten och planeraren måste bli bättre på att förmedla sina tankar och idéer till anläggare och förvaltare. Lösningar som tillskapas i efterhand blir oftast sämre både vad gäller form och funktion än om lösningarna införlivats direkt. Planeraren och arkitekten bör sikta på en logisk planering och ha en god känsla för detaljer och möten mellan olika ytor, material och funktioner. Om det inte är möjligt att tillfredsställa samtliga behov är det viktigt att göra miljön tillgänglig för så många som möjligt.

(debattinlägg under kursen Arkitekturkritik vid SLU, 2000)